DET NÄRMAR SIG SLUTET

Halloj i stugan, är det bra med er? Med mig blir det bara bättre och bättre och jag kan gladeligen säga att det närmar sig slutet på den träningsfria perioden. Jag har på lite mindre än en vecka betat av ämne efter ämne, prov efter prov, läxa efter läxa och inlämning efter inlämning, men nu börjar det också där närma sig slutet, och jag är så lycklig över det. Så otroligt glad för att jag faktiskt kunde ta mig upp på fötter igen, det känns bra. Jag kan inte säga eller garantera att det är slut på att må dåligt, för det går i okontrollerbara vågor, men jag kan garantera att det kommer bli så mycket bättre. Sömnbristen är borta och oron lika så. Kvar att jobba på är ångest och stress, två ord som väger ganska tungt i mitt liv, men det är sådant man hela tiden jobbar med. 
 
Idag har vart en relativt bra onsdag. Vi gick endast halvdag vilket innebar en lektion i tränings- och tävlingslära, precis som alla andra onsdagsmorgnar. Också ett spanskaprov som varken gick bra eller dåligt. När morgondagens artikelredovisning är avklarad ber och bönar jag för att det blir en liten spanskapaus för oj så trött jag är på det om jag ska vara helt ärlig, haha. Förutom skolan så har jag införskaffat ett par vinterstövlar som kommer att användas flitigt. Jag har dessutom fått besked om att jag ska hem nästnästa helg och oj så glad jag blev för det. Precis vad jag behöver. 
 
För tillfället strömmar Ed Sheeran ur högtalarna, ljusen är tända, jag är ihopkurad till en boll i tjockisfilten och där funderas det flitigt på vad som ska lagas till kvällsmat. Svår fråga. Innan jag sätter igång med det ska jag börja plugga på naturkunskapsprovet och morgondagens engelskaläxa. Mycket i görningen, och mer vill jag hinna med. Har så mycket USA bilder att visa och upplevelser att dela med mig om, men jag misstänker att det får vänta till i helgen. Pussar. 
 
En bild som denna ljusar upp höstmörkret en aning. Satan vad jag tycker om min lillasyster.

OVILLKORLIG KÄRLEK




TISDAGSLYX

Efter att ha fått tillbaka matteprovet som visade sig vara mer än godkänt vart jag så chockad men samtidigt så otroligt glad. Var verkligen inställd på att mitt första underkända betyg någonsin skulle komma, men jag är ännu fri från sådana och så ska det förbli. Sedan skolan slutad har jag skrivit klart en naturkunskapslaborationsrapport (dagens längsta ord) och dessutom hunnit översätta en artikel på spanska. För att fira mitt matteprov och ett bättre välmående så slängde jag in en av mina favoriträtter i ungnen - kycklingtortillas! Så enkelt och så gott. Nu ligger jag mer eller mindre utslagen i soffan, proppmätt, och dka snart ta tag i det sista plugget innan jag går och lägger mig. Pussar 


LIVSUPPDATERING

Hej på er, hoppas ni mår bra! Jag tänkte att det var dags för en liten livsuppdatering. Släpper man en bomb får man väl städa upp efter sig, right? Först och främst måste jag tacka för värmade kommentarer och stöttande omgivning som hjälpt mig upp igen, så så så tacksam för det. Det gör mig glad att läsa vad ni skriver och säger. Det var skönt att få berätta något som inte är så ytligt, utan mer ärligt. 
 
Den senaste veckan har onekligen vart speciell. Jag har gått från en vandrande maskin till en some-what människa igen. Efter en överenskommelse med tränaren får det bli någon/några träningsfria veckor tills jag känner att jag är på fötter igen. Till en början kändes det inte alls kul, utan jag såg bara det negativa i det. Så som att "nu kommer jag tappa ännu mer" och att "saken kommer inte bli bättre utav det", men ack vad fel jag hade. På en vecka har jag hunnit knappa in på så mycket sömn och plugg så alla prov, läxor och inlämningar inte kan räknas på fingrarna. Det är som universums största sten har ramlat ner från axlarna och jag börjar helt enkelt få kontroll på saker och ting. Jag fokuserar på att andas, ta det lugnt och låta oron och ångesten ligga på hatthyllan. Det är mycket att göra, men det är hanterbart och det är en skön känsla. För stunden sitter jag och pluggar inför morgondagens samhällsprov och det ska jag fortsätta med ett tag. Tills vi hörs nästa gång får ni ha det supermega bra. pussar pussar. 
 
Tills vidare bjuds det på en måndagsselfie. No more mörka ringar under ögonen!! Framsteg.

DET ÄR OKEJ ATT INTE VARA OKEJ

Att skriva ut detta är stort för mig. Jag vet inte vart jag ska börja eller vart jag ska sluta. Ibland undrar jag om det verkligen finns ett slut. Innerst inne vet jag att det gör det, och att det finns ett sätt att gå vidare, avsluta kapitlet och börja på ett nytt, men det är inte alltid lätt. Som 15-åring tänkte jag att en blogg skulle vara det perfekta forumet att dela med sig om tankar och känslor, om hur man mår och vad man gör. Men man kommer till en gräns då man inte kan dela med sig av mer, för här ute är man så sårbar. Här kan alla läsa om vad jag äter till frukost eller vad jag gjorde förra lördagen, men hur jag egentligen mår innerst inne är inget jag egentligen vill skriva ut. 
 
Hur mår jag egentligen då? För tillfället inte bra. Eller, jag kan knappast säga "för tillfället" då detta tyngt ner mig under en ganska lång period. Glada, spralliga Amanda har vart den samma på utsidan, men på insidan har hon vart någon helt annat. Jag är inte van vid att må dåligt på något sätt, jag har alltid vart så satans glad över allt och så nöjd. Nöjd över mig som person och vad det psyket åstadkommit, och det är jag fortfarande, men inte på samma sätt. Detta är så otroligt otroligt svårt att förklara med ord, det är en känsla man bara har där inne. 
 
Jag är inte deprimerad, jag är bara inne i den största motgången jag någonsin stött på i livet och det är klart som fan det går tungt. Jag har en omgivning som är så otroligt stöttande, en familj och en släkt som är så förstående och accepterande som det går att vara, men ändå har jag valt att hålla det för mig själv så länge. Man vill inte visa sig svag eller sårbar, man vill visa att man klarar allt och är stark i alla lägen, men det är man inte. Det är inte fel att vara svag, det är inte fel att vara ledsen och visa känslor, men ändå så plågar man sig själv på ett sådant sätt som inte gör det okej att visa för andra att man faktiskt inte är glad. Att bo själv, träna nio gånger i veckan, gå andra året på gymnasiet samtidigt som man ska ta hand om sig själv är inte lätt alla dagar, eller veckor, eller månader.
 
Sedan jag kom hem från USA har jag mått som värst. Att komma hem från två veckors konstant umgänge med familj och ständig lycka till grå trist vardag där stress är det enda som kommer åt mig är kontraster stora så inåt helvete. Det är som att springa in rätt i en stenmur med ansiktet först. Jag ville inte tillbaka till Karlstad, jag ville stanna hemma. Stanna kvar i min trygghet och inte behöva tänka på allt annat. För det är verkligen 120 småsaker som fått denna människokropp att inte kunna sova om nätterna eller fungera normalt om dagarna. Jag ville inte tillbaka till en vardag där jag var tvungen att tampas med dessa saker samtidigt som jag behövde ta igen alla ämnen i skolan och två veckors brist på träning. Men att stanna kvar var inte ett alternativ. Innerst inne vet jag ju att jag klarar detta, jag klarar precis allt jag vill klara och lite till. Jag vill absolut inte flytta tillbaka hem till Linköping, missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte vill tillbaka till min familj, för så är det inte, utan det jag vill är att bli bäst i världen på att stöta kula, och det vet alla att jag inte blir i Linköping. 
 
Vad är det då som har fått mig att må så dåligt? En stor anledning är att jag tvivlat på mig själv, intalat mig själv att jag inte är bra nog, inte tillräcklig. Jag har också vart så otroligt stressad över allting, aldrig kunnat leva i nuet utan ständigt tänk på vad som kommer härnäst och om jag kommer hinna. Allt har blivit halvdant och det har inte direkt gjort saker bättre. Jag har sovit så dåligt, dels för att jag suttit uppa halva nätter för att plugga men också för att jag inte har kunnat sova, inte kunnat slappna av. Jag har inte vart nöjd över mina prestationer och resultat på senaste tiden, varken skolan eller träningen. Jag har haft en sådan otrolig jävla hemlängtan och jag har helt enkelt tvivlat på allt. Jag har vart som en robot som går per automatik. Jag har vaknat, åkt till skolan, åkt till träningen, åkt hem och pluggat och sedan har processen börjat om. Jag har inte sett någon glädje innerst inne även om min yttre mur har gjort allt för att spela normal. 
 
Det som fick bägaren att rinna över var gårdagens matteprov som jag suttit hela veckan och pluggat inför. Det som jag suttit och kämpat med, förberett mig för och valt bort saker för att kunna hinna med allt pluggande, ja det gick käpprätt åt helvete. Helt åt helvete dåligt. Det vanliga jaget hade skrattat åt mig själv för att jag var ledsen över ett matteprov, men igår var det en annan sak. Igår släppte det och igår brast det. En del av mig känner att det var på tiden, på tiden att folk kan förstå och att folk kan hjälpa, men en del av mig känner också att detta är så svagt. Hur som helst vet omgivning om detta, så som tränare och lärare och föräldrar. Jag kan få hjälp och jag kan jobba på att gå vidare, jobba på att bli mig själv igen. 
 
Nu när detta är ute känns det så konstigt, men samtidigt så skönt. Jag vill inget annat än att bryta mig loss från detta och gå vidare. Få kontroll på min upp och nedvända värld. Jag vet att det inte är fel att må dåligt, och jag vet att det är motgångar som gör än så mycket starkare. Men när man står mitt i skiten är det inte lätt att intala sig själv det. Det är okej att inte vara okej och från och med nu är det okej att visa det. 

ÅTER PÅ SVENSK MARK

HEEEEJ!!! Wow vad bra jag har haft det, så bra att bloggandet inte alls har kommits ihåg, men så kan det vara ibland. Jag är hur som helst tillbaka i Sverige och Karlstad och sitter för tillfället i spanskaklassrummet. Från och med idag är vardag och rutiner tillbaka på sin plats och det känns både bra och tråkigt.. Förr eller senare skulle ju detta ta slut och det visste jag mycket väl om, men klart är det tungt ändå..
 
Lovar er både bilder och text från och om denna resa, men tills dess får ni trösta er med att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Det stämmer faktiskt. För tillfället har jag fyra prov och en hel del andra examinationer samt alla genomgångar att ta ikapp och därför får blogen komma ikapp när det finns tid för det. Så enkelt är det. Men jag lever, jag har haft det helt fantastiskt och kan inte vänta på att få berätta för er.
 
Denna torsdag kommer se ut som en helt vanlig torsdag. En lektion engelska kvar innan jag slutar skolan för dagen och då väntar träning. Efter träning blir det lite mysplugg med en svenskabok och förmodligen en (flera) kopp(ar) höstigt té. Det underlättar plugget en aning. Förresten så snöar det i Linköping, men i Karlstad har ännu ingen snö lagt sig på gatorna. Vet inte om jag längtar eller fruktar snön. Det får vi helt enkelt se när den väl kommer. Hoppas ni har haft två riktigt bra veckor och får en fortsatt bra torsdag. pusselipussar 
 
RSS 2.0