DET ÄR OKEJ ATT INTE VARA OKEJ

Att skriva ut detta är stort för mig. Jag vet inte vart jag ska börja eller vart jag ska sluta. Ibland undrar jag om det verkligen finns ett slut. Innerst inne vet jag att det gör det, och att det finns ett sätt att gå vidare, avsluta kapitlet och börja på ett nytt, men det är inte alltid lätt. Som 15-åring tänkte jag att en blogg skulle vara det perfekta forumet att dela med sig om tankar och känslor, om hur man mår och vad man gör. Men man kommer till en gräns då man inte kan dela med sig av mer, för här ute är man så sårbar. Här kan alla läsa om vad jag äter till frukost eller vad jag gjorde förra lördagen, men hur jag egentligen mår innerst inne är inget jag egentligen vill skriva ut. 
 
Hur mår jag egentligen då? För tillfället inte bra. Eller, jag kan knappast säga "för tillfället" då detta tyngt ner mig under en ganska lång period. Glada, spralliga Amanda har vart den samma på utsidan, men på insidan har hon vart någon helt annat. Jag är inte van vid att må dåligt på något sätt, jag har alltid vart så satans glad över allt och så nöjd. Nöjd över mig som person och vad det psyket åstadkommit, och det är jag fortfarande, men inte på samma sätt. Detta är så otroligt otroligt svårt att förklara med ord, det är en känsla man bara har där inne. 
 
Jag är inte deprimerad, jag är bara inne i den största motgången jag någonsin stött på i livet och det är klart som fan det går tungt. Jag har en omgivning som är så otroligt stöttande, en familj och en släkt som är så förstående och accepterande som det går att vara, men ändå har jag valt att hålla det för mig själv så länge. Man vill inte visa sig svag eller sårbar, man vill visa att man klarar allt och är stark i alla lägen, men det är man inte. Det är inte fel att vara svag, det är inte fel att vara ledsen och visa känslor, men ändå så plågar man sig själv på ett sådant sätt som inte gör det okej att visa för andra att man faktiskt inte är glad. Att bo själv, träna nio gånger i veckan, gå andra året på gymnasiet samtidigt som man ska ta hand om sig själv är inte lätt alla dagar, eller veckor, eller månader.
 
Sedan jag kom hem från USA har jag mått som värst. Att komma hem från två veckors konstant umgänge med familj och ständig lycka till grå trist vardag där stress är det enda som kommer åt mig är kontraster stora så inåt helvete. Det är som att springa in rätt i en stenmur med ansiktet först. Jag ville inte tillbaka till Karlstad, jag ville stanna hemma. Stanna kvar i min trygghet och inte behöva tänka på allt annat. För det är verkligen 120 småsaker som fått denna människokropp att inte kunna sova om nätterna eller fungera normalt om dagarna. Jag ville inte tillbaka till en vardag där jag var tvungen att tampas med dessa saker samtidigt som jag behövde ta igen alla ämnen i skolan och två veckors brist på träning. Men att stanna kvar var inte ett alternativ. Innerst inne vet jag ju att jag klarar detta, jag klarar precis allt jag vill klara och lite till. Jag vill absolut inte flytta tillbaka hem till Linköping, missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte vill tillbaka till min familj, för så är det inte, utan det jag vill är att bli bäst i världen på att stöta kula, och det vet alla att jag inte blir i Linköping. 
 
Vad är det då som har fått mig att må så dåligt? En stor anledning är att jag tvivlat på mig själv, intalat mig själv att jag inte är bra nog, inte tillräcklig. Jag har också vart så otroligt stressad över allting, aldrig kunnat leva i nuet utan ständigt tänk på vad som kommer härnäst och om jag kommer hinna. Allt har blivit halvdant och det har inte direkt gjort saker bättre. Jag har sovit så dåligt, dels för att jag suttit uppa halva nätter för att plugga men också för att jag inte har kunnat sova, inte kunnat slappna av. Jag har inte vart nöjd över mina prestationer och resultat på senaste tiden, varken skolan eller träningen. Jag har haft en sådan otrolig jävla hemlängtan och jag har helt enkelt tvivlat på allt. Jag har vart som en robot som går per automatik. Jag har vaknat, åkt till skolan, åkt till träningen, åkt hem och pluggat och sedan har processen börjat om. Jag har inte sett någon glädje innerst inne även om min yttre mur har gjort allt för att spela normal. 
 
Det som fick bägaren att rinna över var gårdagens matteprov som jag suttit hela veckan och pluggat inför. Det som jag suttit och kämpat med, förberett mig för och valt bort saker för att kunna hinna med allt pluggande, ja det gick käpprätt åt helvete. Helt åt helvete dåligt. Det vanliga jaget hade skrattat åt mig själv för att jag var ledsen över ett matteprov, men igår var det en annan sak. Igår släppte det och igår brast det. En del av mig känner att det var på tiden, på tiden att folk kan förstå och att folk kan hjälpa, men en del av mig känner också att detta är så svagt. Hur som helst vet omgivning om detta, så som tränare och lärare och föräldrar. Jag kan få hjälp och jag kan jobba på att gå vidare, jobba på att bli mig själv igen. 
 
Nu när detta är ute känns det så konstigt, men samtidigt så skönt. Jag vill inget annat än att bryta mig loss från detta och gå vidare. Få kontroll på min upp och nedvända värld. Jag vet att det inte är fel att må dåligt, och jag vet att det är motgångar som gör än så mycket starkare. Men när man står mitt i skiten är det inte lätt att intala sig själv det. Det är okej att inte vara okej och från och med nu är det okej att visa det. 


Kommentarer
A

Du är så stark Amanda, tycker om dig! / A

2014-11-13 @ 18:12:18
Kerstin Hammarberg

Hej Amanda, "ditt inlägg" gjorde stort och mycket starkt intryck på oss, vi tänker på dig, hälsar Kerstin och Anders

2014-11-17 @ 13:56:07
Garson

Skickar några kramar!! (tills jag träffar dig och kan krama dig irl) =)

2014-11-17 @ 22:09:26


Frågor, åsikter eller tankar? Kommentera inlägget här:


Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

Din mail: (Visas bara för mig!)

Din blogg eller hemsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0