SLUTA TABUBELÄGG PSYKISK OHÄLSA

Vad ska jag döpa inlägget till? Hur ska folk reagera, vad ska de säga och vad ska de tro om mig? Just nu känner jag SKIT SAMMA, detta måste ur mig och det är nu. Jag vill att ni som läser detta har förståelse för att detta inte bara är skrivet utifrån hur jag mår och har mått, utan snarare en generell bild av den psykiska ohälsan och alla dess konsekvenser med inflikningar av mitt egna liv. Dags att slå upp ögonen!!
 
Jag är en ångestmänniska ut i fingerspetsarna, det har jag lärt mig. Jag får ångest av bokstavligen nästan allt. Varför vet jag inte, men det bara är så. Det har vart så länge, och till en början stördes jag inte utav det. Jag visste knappt vad ångest var. "Åh, största söndagsångesten pga engelskatest imorgon, vill typ dö!!" sa Amanda 14 år. Jo tjena, lilla gumman det är inte ångest. Inte jämfört med den ångesten som grabbar tag i dig och gör dig helt jävla oförmögen att styra dig själv eller dina tankar.
 
Den kommer när man minst anar det och den sätter stopp för det mesta. Energin rinner ur en, viljan blir som bortblåst och man står där helt tom. Till en början ville jag inte själv veta av det, för det var inte okej att må dåligt. Varför skulle jag må dåligt? Men det släppte, jag lät det komma in, sakta. Jag lät mig själv må dåligt och jag fick acceptans för att allt inte kan vara bra hela tiden. Jag har alltid sett mig själv som den tjejen som aldrig mått dåligt, alltid glad och obekymrad, men sån är jag inte, inte alls. Jag lät det bara inte nå mig då, inte på det sättet som det gör idag. Det var omedvetet, för annars hade jag fortfarande gjort det tryckt bort det. Men det kommer till den punkten då bägaren rinner över och acceptansen för sårbarhet minskar absurbt. 
 
Det är så det är, man kan inte leva i förnekelse av sig själv. Även om jag inte vill må dåligt kan det inte alltid hjälpas, och att på något sätt försöka få hjärnan att trycka bort och förneka en så stor del av vem man faktiskt är går inte. Till en början kanske det går, men sedan kraschlandar man. Kanske är det vad som behövs för att man ska vakna till liv och inse att detta är något allvarligt. Det är inget att leka med, kanske går det över, men chansen är precis lika stor att detta är något som kommer styra dig resten av ditt liv. Dina relationer, ditt förhållande till människor, hur du tänker, hur du gör och hur du reagerar. Ångest är en av många psykiska sjukdomar, vilket är ett ämne jag fått upp ögonen för mycket under de senaste året. Kanske för att jag själv numera vet hur det är att må dåligt på riktigt, men också för att många anhöriga själva varit där och slagit upp mina ögon och fått mig inse dess allvarlighet. Detta är inget ovanligt. 25 procent av Sveriges kvinnor samt 15 procent av Sveriges män motsvarar runt 1,4 miljoner människor som lider av psykiska besvär. 
 
Jag vet att det är många som inte förstår, och samtidigt som jag har varit en av dom gör det mig så förbannat jävla arg. Att säga till någon som mår dåligt att "ryck upp dig", eller "sluta tänka så", fattar ni inte att det INTE går? Jag hade själv aldrig kunnat förstå hur man kan må så pass dåligt att man känner att döden är den enda utvägen. Det har jag än idag aldrig känt, men min förståelse ligger idag hundra nivåer högre. Det kallas för den deprimerade hjärnan av en anledning. När en klasskompis under en psykologilektion svarade "Ta självmord" på lärarens fråga "Vad gör man när man är deprimerad?" vart jag, och flera andra så jäkla arga att jag inte var långt ifrån att skrika rätt ut och fråga om han var helt jäkla dum i huvudet. För så säger man inte. Visst, förståelse för hur det är att må så kanske man aldrig kommer få, och man kan inte heller kräva att något som aldrig känt så ska kunna förstå, men vart är respekten? 
 
Det jag vill få fram är att det är okej, det är okej att inte vara okej. Det är inte något jävla misslyckande du orsakat, det är en sjukdom, precis som namnet lyder är det en ohälsa. Vi är alla överens om att de som kämpat mot cancer eller liknande dör av sjukdomen, men de som tagit sitt liv i en psykisk sjukdom har gjort ett aktivt val? VAKNA för fan. Slå upp ögonen för den verklighet vi lever i. Inte en kotte skulle komma på tanken att säga att en cancersjuk patient valt att inte längre vilja leva. Lika lite har en psykiskt sjuk människa valt att ta sitt liv, de dör av att det inte längre har ork att kämpa emot sin psykiska sjukdom, precis som den cancersjuke inte längre orkar kämpa emot sin sjukdom. Inse att det är inget misslyckande, det är inget självorsakat misslyckande som bestraffar dig för dina handlingar, utan det är en sjukdom. En sjukdom som kan bli behandlad och som går att tillfriskna från. Det går att ta sig upp på fötter igen och komma tillbaka starkare än någonsin. 
 
 
 
Trackback
RSS 2.0