7 DAGAR

Nyp mig i armen. Det är EN vecka kvar. Sju dagar innan Italien väntar. Junior-EM i Grosseto, mitt första stora mästerskap! Aaahhhh vad kul det ska bli. Det känns stort, framför allt med tanke på hur min vinter såg ut. Det är svårt att beskriva med ord, det är liksom bara en känsla som infinner sig. Det är glädje, stolthet och jävlar anamma. Precis som det ska vara. 
 
Min grundträning, den träningsperiod som ska lägga grunden för hela säsongen, var allt annat än optimal. Jag började må dåligt i September vilket visade sig utvecklas till en depression som skulle hålla i sig ända till slutet på mars vilket är ungefär hela grundträningsperioden. Att bedriva en satsning samtidigt som du är deprimerad och inte ser mål och mening i någonting kan jag intyga är svårt. Det var jobbiga månader och jag trodde flera gånger att det inte skulle gå. Jag skulle vara glad om jag över huvud taget tog mig till Juli månad, skulle det bli ett junior-EM skulle det behöva ske underverk. Jag ställde in inomhussäsongen. Det gjorde ont, men att tävla i den formen jag var hade förmodligen gjort mer ont. Det skedde inga underverk, men sakta men säkert blev det bättre. Det blev lättare, roligare och saker och ting fick helt plötsligt mål och mening igen. Träningen gick sakta uppåt och kroppen började kännas pigg och någorlunda stark igen. Likaså huvudet. 
 
Första tävlingen kom och det gick bra. Det gick verkligen bra. Glädjen gick inte att dölja och det tog inte många dagar innan jag fick besked om att jag var uttagen till EM. Det var overklighetskänslor och glädjetårar. Det var en lättnad och det vart så självklart - att det är det här jag vill göra. Det är det här som är mitt livs hittills största glädjeämne och efter flera månader fick jag äntligen känna den känslan igen. I skrivande stund har jag gjort alla tävlingar över kvalgränsen till JEM, ja till och med en över kvalgränsen till J23EM. Det känns så galet. Kul men helt galet. Sådana sjuka kontraster verkligen, från botten till toppen. Det är inte bara ett kvitto på att jag är tillräckligt stark fysiskt utan även psykiskt, vilket känns så bra. Jag har kämpat mycket och länge med min psykiska hälsa och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag vet hur jag fungerar och jag vet vart mina gränser går, och det är jag tacksam för. Det låter kanske klyschigt men jag tror verkligen att motgång föder framgång och att man, hur negativ situationen än känns, alltid lär sig någonting av det.
 
Vad jag fokuserar på nu är att bara vara i nuet, ta dag för dag och se till att jag får bästa möjliga uppladdning. Som sagt, bara sju dagar kvar. Jag har en del kvar att göra. Det ska tränas, packas och så ska jag på massage/akupunktur. Och så ska jag NJUTA. Bara andas. Låter kanske något flummigt, men så får det vara. Jag ska bara glädjas åt att jag ser en anledning att gå ur sängen, att åka till träningen, att ärligt kunna ringa mamma och pappa och säga att allt går bra och att jag mår bra. Jag tar ingenting för givet längre. 
 
 Nordiska Mästerskapen 2016 - Island
 


Kommentarer
MILLZ

Loveu du är bäst

2017-07-12 @ 00:20:32
sanjiz

åh det bara pirrar i magen!! Så stolt och spänd <3

2017-07-15 @ 15:46:21
sanjiz the one and only

hahaha lol såg inte millans kommentar

2017-07-15 @ 15:46:39


Frågor, åsikter eller tankar? Kommentera inlägget här:


Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

Din mail: (Visas bara för mig!)

Din blogg eller hemsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0